Vår historia

Vår historia

Ångbåtarna Styrsö II, Vira och Styrsö vid Styrsö Bratten 1929

Den trafik som Styrsöbolaget utför idag har gamla anor. Redan 1837 sattes den första ångslupen i trafik på älven i Göteborg. Från 1850-talet industrialiserades delar av Hisingssidan främst genom tillkomsten av skeppsvarven. Detta gav underlag för utökad ångslupstrafik. Söndagar ordnades sommartid utflykter till skärgården. Främsta utflyktsmålet blev Styrsö Bratten där det fanns ett värdshus. Där skapades inom kort Styrsö Havsbad med kall- och varmbadhus, restuarang och flera hotell.

 

Ångaren Styrsö vid Styrsö Bratten 1929

Ångslupsbolagets trafik de första 50 åren

Från sommaren 1867 trafikerade Göteborgs Ångslupsbolag Styrsö reguljärt. Bolaget ombildades 1872 till Göteborgs Nya Ångslups AB som expanderade snabbt med nya linjer till både södra och norra skärgården. Trafiken utgick från Ångslupsbron vid Skeppsbron. De flesta av Ångslupsbolagets båtar hade fågelnamn såsom Dufvan, Ejdern, Falken, Lärkan, Svalan, Svanen och Ärlan men även andra namn såsom Vira, Svea, Göta och Styrsö.

Styrsö Havsbad, som ägdes av kapitalstarka intressenter, var vid förra sekelskiftet missnöjda med Ångslupsbolaget sätt att sköta trafiken. Havsbadet beställde därför två egna nya båtar som sattes i trafik sommaren 1904 under namnen Styrsö I och Styrsö II. Ångslupsbolaget svarade med den nybyggda Styrsö 1907. Under några år blev det hård konkurrens mellan de båda bolagen. Det slutade med en uppgörelse där Badhusbolagets ägare övertog aktiemajoriteten i Ångslupsbolaget.

Ångslupsbolaget fick ekonomiska problem under första världskriget och gick i konkurs hösten 1921. Detta berodde till stor del på konkurrens från motorstånkor som kunde hålla lägre priser än vad som gick med ångbåtarna som hade drabbats av kraftigt ökade kolpriser.

Till konkurrenterna hörde Styrsö Motortrafik som startats av Gustaf Samuelsson från Styrsö. Motorstånkorna var gamla fiskebåtar som byggts om till passagerartrafik med primitiva salonger och driftbilliga tändkulemotorer. Ordet stånka syftade på tändkulemotorns avgasljud.

Våren 1922 köptes Ångslupsbolagets båtar av AB Styrsö Havsbad för att säkra fortsatt sommartrafik med badgäster till Styrsö. För trafiken behölls dock bara Styrsö och Styrsö II (ex Ejdern).

Motorstånkan Neptun 1929

Det första Styrsöbolaget

1922 bildade Gustaf Samuelsson tillsammans med några andra styrsö- och donsöbor Styrsö Nya Trafik AB som allmänt kom att kallas Styrsöbolaget. Trafiken inleddes med motorstånkorna Aldebaran och Neptun som kompletterades med nyinköpta ångbåten Vira och syftet var att bedriva helårstrafik till nytta för öarnas befolkning.

1928 köpte Havsbadets ägare Styrsö Nya Trafik AB och fortsatte den sammanslagna trafikverksamheten under detta namn. Med ångbåtarna Styrsö, Styrsö II, Vira och Vira II (ex Falken) samt motorstånkorna Aldebaran och Neptun utvecklades trafiken vidare.

Stånkorna gjorde ca 7 knops fart, var obekväma och vibrerade en hel del. De var billiga i drift och användes främst under lågsäsong när det var mest gods och öbor som hade nytta av trafiken. Ångbåtarna var tystgående, relativt bekväma och gjorde 10-12 knops fart men var dyra i drift och användes främst i den lönsamma sommartrafiken. Under isvintrar svarade den isgående ångaren Styrsö II för trafiken.

Disa vid Vrångö sommaren 1970

Nytt Styrsöbolag

1930-talet var gyllene år för skärgårdstrafiken, men Styrsöbolaget drabbades varje sommar av någon konkurrent som satte in en båt på de mest lönsamma bryggorna. Den olönsamma vintertrafiken fick Styrsöbolaget sköta självt och sommarens överskott som skulle subventionera vintertrafiken räckte därför inte till. Ägarna valde att sätta bolaget i konkurs i maj 1934. AB Styrsö Havsbad hyrde då båtarna från konkursboet och trafiken kunde fortsätta. Styrsö Havsbad övertogs därefter av AB Långedrag som sålde aktierna i Havsbadet hösten 1935. 

AB Långedrag behöll dock båtar och bryggor och bildade ett nytt rederi som fick namnet Styrsö Trafik AB, som från den 1 oktober 1935 övertog det tidigare bolagets verksamhet och båtar. Det nya bolaget satsade stort och lät bygga de isgånde och  dieselmotordrivna Disa och Vesta vid Lödöse Varf 1936 resp 1937. Med en femcylindrig NOHAB-diesel på 160 hk gjorde de 10 knops fart och ersatte motorstånkorna i vintertrafiken.

Två begagnade båtar inköptes för att ersätta äldre fartyg; ångaren Göta 1936 och motordrivna kombinerade passagerar- och godsbåten Hakefjord II 1945. Andra världskriget satte stopp ett tag för den planerade fortsatta utvecklingen av flottan med fler nybyggen.

 

Göteborgs stad köper Styrsöbolaget

Göteborgs stad köpte 1949 AB Långedrag och blev då samtidigt ägare till Styrsö Trafik AB. Bolaget satsade på nybyggda båtar för att ersätta ångbåtarna. Först kom dock rundtursbåten Långedrag som var en av landets första aluminiumbåtar när den sattes i trafik 1950. Den gjorde rundturer i södra skärgården från Långedrag.

1951 tillkom isgående Ylva som var av större och vidareutvecklad Disatyp. I slutet av 1951 levererades sommarbåten Fröja som kom i trafik 1952. Ångbåtarna Vira II och Göta såldes, Styrsö motoriserades inför sommaren 1952 och den sista ångbåten Styrsö II såldes 1954.

Huvuddelen av trafiken kördes från Skeppsbron. Redan på 1930-talet kördes vissa turer i lågtrafik från Långedrag och 1948 stod en ny brygga i Saltholmen klar för dessa turer.

 

Behov av arbetspendling från öarna

I början av 1960-talet minskade arbetstillfällena inom fiske och behovet av att kunna arbetspendla till stan uppkom. Till att börja med var det två taxibåtsföretag på Styrsö och Donsö som började med tidtabellsturer för pendlare till Saltholmen.

Från 1965 satsade även Styrsöbolaget på pendlarna och minskade antalet turer till Skeppsbron och för att kunna öka antalet turer till Saltholmen inom ramen för i stort sett samma kostnad. Rundtursbåten Långedrag sattes in i reguljärtrafiken och körde även skolbarnsturer.

På Saltholmen var konkurrensen knivskarp mellan Styrsöbolaget och taxibåtarna. 1971 byggde Styrsöbolaget den snabbgående Harry Hjörne som gav bättre trafik och slog ut taxibåtarna.

 

Nytt interkommunalt bolag

1969 uppdelades ansvaret för båttrafiken mellan Göteborgs stad och Styrsö kommun och det nuvarande AB Göteborg-Styrsö Skärgårdstrafik bildades med båda parterna som hälftenägare. Det nya bolaget tog över den tidigare verksamheten.

1972 övertog Styrsöbolaget det privata företaget Charles Erickssons Båttrafiks linjer från Saltholmen till Asperö Norra, Brännö Rödsten, Knarrholmen och Stora Förö. Även båtarna Aina, Daga och Roland ingick i köpet.

Från mitten av 1950-talet hade Styrsöbolaget kört personaltransporter över älven för Lindholmens Varv med Fröja och Ylva fram till 1963. 1964 övertog Styrsöbolaget personaltransporterna för Götaverken med den nyinköpta färjan Göta. Några år därefter övertogs bemanningen och driften av Eriksbergs personalfärja E M V 1. Personaltransporterna upphörde när varven minskade sin verksamhet omkring 1976.

1972 hade Styrsöbolaget övertagit Hamnstyrelsens enda kvarvarande färjelinje Haket-Lindholmen och färjan Dan Broström. Denna linjen var då den enda kvarvarande av de fem linjer som fanns över älven knappt tio år tidigare.

Spårvagnsbiljetter ger fler resenärer och nya båtar

Styrsö kommun införlivades med Göteborgs stad 1974 och skärgårdstrafiken fick då samma biljettaxa som spårvagnar och bussar. För resenärerna blev det billigare att resa. Öarnas befolkning började öka från ca 2 700 invånare till dagens 4 600.

När resandet ökade var det nödvändigt att förnya fartygsflottan för att få högre kapacitet. En ny generation fartyg ersatte många av de äldre. Den första var Ejdern 1975 (nuvarande Älv-Snabben 3), följd av första Silvertärnan (I) 1976, Vipan 1978, Fröja (II) 1980, Skarven 1981 och Silvertärnan (II) 1986.

Gamla Styrsö från 1907 rustades upp för beställningstrafik och sattes från 1978 i kommersiell sommartrafik till Marstrand tillsammans med Sällskapet Ångbåtens ångare Bohuslän. Då hade det inte gått båt från Göteborg till Marstrand sedan 1963. Trafiken med Styrsö till Marstrand blev efter några år daglig sommartid och anlöpte även Kalvsund, Björkö Framnäs, Öckerö och Rörö. Med Styrsö inleddes även kvällsturerna till dansen på Brännö. Styrsöbolaget provade även kommersiell trafik några somrar till Öckerö, Hönö och Fotö samt Vinga.

Efter beslut om att upphöra med den kommersiella trafiken såldes Styrsö till Norge efter sommaren 1992 och den trafikerar sedan dess Telemarkskanalen i kraftigt ombyggt skick under namnet Henrik Ibsen.

Kraven på större kapacitet och bekvämare båtar även under isvintrar resulterade i nya isgående Ylva (II) 1989 och Vesta (II) 1998. Gamla Vesta (I) såldes 1995 och Disa 1999.

 

På Västtrafiks uppdrag

År 2000 privatiserades Styrsöbolaget sedan Göteborgs stad beslutat sälja bolaget. Två år senare upphandlade Västtrafik den passagerartrafik Styrsöbolaget utförde i södra skärgården och på älven. Styrsöbolaget vann det nya trafikavtalet för perioden 2004-2013.  Även nästa upphandling vanns med trafikstart 2014.

2004 år köptes Styrsöbolaget av den franska koncernen Connex som efter namnbyte först blev Veolia Transport Sverige AB och från 2015 Transdev Sverige AB.

 

Snabbåtar i skärgården

Efter överenskommelse med Västtrafik beställde Styrsöbolaget två snabbåtar av katamarantyp byggda i kolfiber vid det norska varvet Brödrene Aa under 2008. Syftet var att reducera restiderna på den långa linjen till Donsö och Vrångö och därmed verka för att bibehålla en levande skärgård med stor bofast befolkning. Beställningen hade föregåtts av provtrafik med en inhyrda norska snabbåten Rygerfjord.

Snabbåtarna Valö och Rivö sattes i trafik under 2010. De körs i fartområdet 25-28 knop som är dubbla farten mot de konventionella fartygen. För resenärerna har snabbåtarna reducerat restiden och förbättrat turtätheten. Resultatet har blivit ökat resande och nöjdare öbor.

 

Göta II 

Godstrafiken från handlastning till gaffeltruckar

Gods till södra skärgården transporterades från början bara på passagerarbåtarna. Allt eftersom godsmängderna ökade blev detta ohållbart, dels för att det tog plats ombord och mycket tid vid bryggorna. Från 1930-talet kördes sommartid godsturer med någon av motorstånkorna. Dessa turer togs sedan över av Hakefjord II som från 1950-talet gick hela året med godsturer. Den kompletterades från 1951 sommartid med Aldo som var en inköpt f d fiskebåt. Aldo ersattes med den större godsskutan Solamit från 1966.

1978 inleddes en ny epok när Göta sattes i trafik efter ombyggnad från personfärja till lastfärja och godset kunde lastas och lossas med gaffeltruck via stävramp. Tidigare hade handlastning, vinschar och kranar använts. Bilfärjan Vira köptes 1979 från Vägverket och med den tog Styrsöbolaget hand om alla transporter av bilar i södra skärgården. Vira namnändrades till Älv-Vira 2003 när den fick en avlyftbar passagerarmodul för att även kunna användas i älvtrafiken.

1990 tillkom nybyggda bilfärjan Ärlan som ersatte Vira som ordinarie färja i södra skärgården. Ärlan inreddes med passagerarutrymme under däck för att kunna vara reserv i persontrafiken under isvintrar. 2005 inköptes bilfärjan Nordö II som efter ombyggnad till lastfärjan Göta II sattes i trafik 2006 och ersatte Göta som såldes. Under oktober 2007 flyttade frakttrafiken från Saltholmen till en ny terminal i Fiskebäck som byggts av Göteborgs stad, Trafikkontoret.

Frakttrafiken körs efter upphandling på uppdrag av Göteborgs stad, Trafikkontoret.

 

Älv-Snabben 5 

Älvtrafiken i hamnen

På norra älvstranden projekterades i slutet av 1980-talet nya bostadsområden, skolor och andra verksamheter på de då gamla delvis öde varvsområdena. Styrsöbolaget fick 1990 i uppdrag från Eriksbergs Förvaltnings AB och Lindholmen Utveckling att vara operatör för dess nya båtar på den nystartade Älvsnabbenlinjen från Lilla Bommen via Lindholmen till Eriksberg. Samtidigt upphörde den gamla färjelinjen med Dan Broström till Lindholmen. Dåvarande Stadstrafikens taxa infördes på Älvsnabbenlinjen. Linjen förlängdes 1991 till Klippan.

Linjen trafikerades från början av de vattenjetdrivna Älv-Snabben 1 och 2 med plats för 54 passagerare. Trafiken blev redan från starten en succé och båtarna för små. De kunde dock lätt uppgraderas till 100 passagerare. Disa fick bli extrabåt i högtrafiken. 1993 sattes Älv-Snabben 3 (ex Ejdern) in i trafiken men kapaciteten räckte ändå inte till.

Kostnaderna och ansvaret för båttrafiken försköts efterhand från Eriksberg och Lindholmen till dåvarande Stadstrafiken, som senare övergick till Västtrafik. Samtidigt köpte Styrsöbolaget Älv-Snabben 1 och 2 eftersom uppdraget att driva trafiken låg kvar på Styrsöbolaget. Två nya större båtar beställdes av Styrsöbolaget för leverans 1994-1995 som fick namnen Älv-Snabben 4 och 5. De två första båtarna såldes.

2001 utökades älvtrafiken med den korta tvärlinjen Rosenlund-Lindholmspiren som går under namnet Älvsnabbare. Älvsnabbarelinjen är sedan våren 2011 en avgiftsfri linje för att främja cykelpendlingen och där Göteborgs stad står för intäktsbortfallet. Resandet på linjen ökade snabbt efter den blev gratis att resa med och trafikeras numera med två fartyg i 7-8 minutersintervall under högtrafik.

För trafiken Rosenlund-Lindholmspiren beställde Västtrafik två nya pendelfärjor som sattes i trafik våren 2015 och opereras av Styrsöbolaget. Den 16 augusti 2015 ersattes Rosenlund med den nya terminalen vid Stenpiren som trafikeras av de båda linjerna 285 Älvsnabben och 286 Älvsnabbare. Från den 13 december 2015 utökas trafiken på 285 Älvsnabben med tätare turer.

I älvtrafiken trafikeras normalt linje 285 med Älv-Snabben 4, 5 och Skarven medan Älveli och Älvfrida trafikerar linje 286. Älv-Snabben 3 och Älv-Vira är reservfartyg.